Är på bussen på väg till världens bästa häst för kanske sista gången :( men jag ska försöka blogga när jag kommer hem om inte klockan bli jättemycket ;) Kram!
Ett stort problem för mig är ju den långa sträckan till Picco, jag älskar honom mer än ALLT annat och skulle göra vad som helst för att få vara med honom mer! Om jag kunde skulle jag vara hos honom varje dag, varje timme och bara sitta och gosa. Den långa resvägen och en mamma som tycker det är för långt bort gör ju tyvärr detta omöjligt. Jag tror inte att folk riktigt förstår hur mycket jag älskar honom och vad jag skulle göra bara för att han ska ha det bra. Jag skulle skada mig själv om jag var tvungen för att han ska må bra, jag vet inte om jag skulle kunna dö för honom för det kan man nog bara veta om man hamnar i den situationen men just nu känns det som att jag skulle göra ALLT för att han ska få leva ett bra liv! De enda som jag tror kan förstå mig är de människor som har känt eller känner likadant för en häst. Visst man kan såklart älska en häst jättemycket men det är skillnad på att älska någon och att älska någon så att det gör ont, att bara älska någon är lätt men när man älskar någon så att man aldrig kan vara riktigt lycklig om man inte är i närheten av den är inte lätt. Det är svårt och jobbigt men det gör också att man uppskattar det man har när man väl kommer dit. Nästan alla som känner mig vet att jag älskar Picco, men jag tror inte att dom inser hur mycket jag älskar honom. När folk frågar hur lång tid det tar att åka till Picco och jag svarar tror nog de flesta att jag är knäpp. Men som sagt, jag skulle göra ALLT och VAD SOM HELST för PICCO! För jag ÄLSKAR honom och INGA sträckor i världen kan hindra mig från att ta mig till honom! Mitt favoritcitat kan handla om mycket men för mig handlar det om att jag ska ta mig till Picco oftare på ett eller annat sätt, oavsett vad som händer så ska jag göra det! If there's a Will there's a Way!
Efter känslan jag fick imorse var jag bara tvungen att anmäla mig till KM-kvaltävlingen också! Jag har velat göra det men har inte varit helt säker men nu i eftermiddag skrev jag upp mig så nu sitter jag och pluggar dressyrprogram LC:1 men jag kan typ redan hela men alltid bra att öva ;D Kram!
Det gick väl helt okej idag men stigbygeln fastnade i spännet på sporrarna så kunde inte ta ut foten och fick därmed lite sämre på skänkelläget men annars gick det väl sådär bra :P ni kommer kanske få en film senare men det är inte säkert. Det ser inte så bra ut men jag hann bara "värma upp" hnm i en kvart så han var väldigt stel :P //Amalia
Ja nu är jag hemma och idag har jag ridit både Picco och en unghäst som heter Papaya 😃 önskar bara att jag kunde åka dit fler dagar men har man en mamma så blir den önskan inte uppfylld 😜 men här kommer en bild på Picco från idag och en på Papaya :)
Tidig morgon idag men det gör inget för jag ska ju till världens bästa häst hela dagen! :D nu ska jag börja byta om och sen ska jag gå till tåget. Och sen vidare till bussen som tar mig till Ekerö :D
För cirka 2 år sedan började jag gilla en häst som stod på dåvarande hägerneholm, han var ganska ung, D-ponny och skimmel. Jag red honom på privatlektion några gånger men kunde inte galoppera på honom för han var så himla stark då så jag fick träna mig i skritten och traven sålänge, men oavsett vad mamma sa och även fast jag inte kunde galoppera på honom så vägrade jag rida en annan häst på privatlektion. Han var mitt "projekt" och att galoppera med honom var mitt mål då och inget kunde sätta stopp för det. Jag älskade att rida honom och att bara stå med honom i boxen. Den här tiden var jag skötare på Brown Boy och han var jättemysig men han hade blivit skadad och han blev så himla tjurig i boxen eftersom han inte kunde gå någon lektion på ett tag så jag ville byta sköthäst och då blev jag "kär" i Picco. Så cirka ett halvår efter att jag hade börjat gilla honom skulle Hägerneholm behöva flytta dit där det står nu och namnet ändrades till Täby Ryttarcenter. Jag kommer inte riktigt ihåg om det var precis innan flytten eller precis efter men jag blev i vilket fall skötare på Picco och jag var i stallet 5 dagar i veckan bara för att vara med honom. Picco var lite besvärlig när det gällde hans bakhovar... nästan varje gång man skulle kratsa dom så höll han på och ryckte i benet och små"kickade" och eftersom jag inte var lika star då och jag var inte lika "modig" så kunde jag inte hålla kvar när han höll på och jag vågade inte heller. Så det dröjde flera månader innan jag kunde kratsa hans bakhovar helt själv men framhovarna var han jättesnäll med. Det gick några månader och jag fortsatte gosa och ta hand om honom, så småningom började jag också få rida honom på våra vanliga lektioner och jag hade honom nästan varje vecka. Han var väldigt stark men när vi var flera stycken så kunde jag ju ändå galoppera för då var han ändå lite lugnare men i vilket fall lärde jag mig mer och mer om honom och till slut kunde jag också galoppera honom på privatlektion. Under vintern blev han halt lite till och från några gånger men dom veckorna han inte var halt fick jag honom gång på gång på våra lektioner. När jag räknade så red jag honom cirka 15 gånger i rad en gång :)<3 Men i slutet av december kom beskedet... Picco hade fått en senskada och kunde inte vara kvar på ridskolan. Jag grät nonstop i cirka 1 och en halv timme. Jag ringde mamma och hon slutade jobbet tidigare för att komma till stallet. Just den dagen så kunde inte Matilda vara i stallet, just den dagen som jag behövde henne mest. Jag stod inne i elevrummet och bara grät och pratade med Matilda i telefon i kanske en halvtimme innan jag ringde mamma. två dagar efter åkte Picco från ridskolan till sitt nya hem ute på Ekerö där han står nu. Jag ville såklart mejla om att få åka och hälsa på honom några dagar efter att han åkt men det fick jag inte för mamma och jag förstår ju varför nu i efterhand men det var väl inget jag tänkte på när jag bara ville träffa den jag älskar allra mest? Det dröjde fram till våren och efter lite tjat fick jag äntligen mejla till Aud som äger gården. Jag fick komma och hälsa på honom några dagar innan min födelsedag så jag blev överlycklig! Jag hälsade på honom några fler gånger innan han åkte på sommarbete ute på någon ö :P Sen på hösten så blev hans ben bättre och jag fick börja rida honom varannan vecka och från att inte ens ha kunnat galoppera honom rider jag honom nu (för det mesta) i form och jag kan galoppera honom hur lätt som helst tack vare allt som Aud har lärt mig och allt Picco har lärt mig har även gjort mig bättre i den "vanliga" ridningen. Jag vet att det blev väldigt mycket text nu men var glada att jag ändå skrev den korta versionen ;)
Jag hoppas att ni orkar läsa hela för det är (enligt mig) ett väldigt intressant inlägg om vad jag har varit med om tillsammans med Picco på bara nästan 2 år. Så ta er gärna tid och läs :)
